Detta inlägg är INTE skrivet av mig. Det är helt och hållet kopierat från denna blogg:
Men jag tyckte att det var så bra skrivet och tänkvärt – och kan förhoppningsvis väcka en och annan svensk- att jag vill citera inlägget i sin helhet:
”
Landet jag inte känner igen, del 32: Feghetens fula tryne
Tankarna går till Paris i dag.
Jag vet hur det känns. Den 17 december 1983 var jag en hårsmån ifrån att dö av en IRA-bomb i London. Sex dock och 90 skadades då. Jag kan lova dig att min skräck för attentat sitter i trots att det är snart 32 år sedan.
När jag var liten, bestod krig av företrädesvis gubbar som sköt på andra gubbar, gubbar som körde stridsvagn, fartyg och flygplan mot andra gubbar. Raka rör och man förstod vad som hände, kunde förutspå vissa skeenden. Lika fult, oförsvarligt och äckligt var det då som i dag.
Men man förstod.
I dag sker det fortfarande såna krig, men inte ofta i vår del av världen. I dag består krig av att terrorns fula tryne sticker fram där och när vi minst anar det.
Som nu. Paris. Igen.
När detta skrivs varierar uppgifterna fortfarande men det talas om 129 döda och närmare 350 skadade. Det som inte fick ske igen har skett igen, fast värre. Och som vanligt har IS stolt tagit på sig skulden.
För ett par år sedan sprängde sig en galning i luften nära Drottninggatan i Stockholm och vi ska vara tacksamma för att han inte visste tillräckligt mycket om hur man monterar en bomb. Kommer det att hända igen? Naturligtvis. En fråga om tid.
Världen, kartan ritas om. Inget land kommer längre att vara förskonat.
Under tiden ska vi i Sverige öppna våra hjärtan, sa Reinfeldt. Kanske som en bitter hämnd mot de sossar som skulle ta över.
Vi ser förfärliga scener med människor som flyr från krig. Dem ska vi hjälpa efter bästa förmåga. Dem ska vi ta hand om. Naturligtvis.
Jag ser också dokumentärer med människor som kommer från icke krigsdrabbade områden och berättar att de betalat 30 000 eller 40 000 dollar (!) för att ta sig hit.
Då förstår jag ingenting.
Jag läser att de marockanska ”gatubarn” som vistas här illegalt gruppvåldtar en flicka så illa att hon aldrig blir människa igen. Så mycket barn var de. Och istället för att dömas som de borde får de ett skitstraff, några månaders ungdomsvård. Jag skäms å tjejens vägnar.
Att öppna våra hjärtan innebär också att vi välkomnar terrorister, både vilande och aktiva, till landet. Rent statistiskt är det ju enkelt. Om vi släpper in, låt oss säga 100 000, människor så finns det i gruppen både läkare, ingenjörer, bagare, busschaufförer, byggare, tekniker och gudvetvad (vars kompetens vi inte tar hand om, utan slänger in dem i träbaracker på obestämd tid).
Det finns också våldtäktsmän. Mördare. Terrorister. Vars bakgrund vi inte känner till.
Så finns det dem vi känner till. Som SÄPO mycket väl känner till. Säkert också MUST och FRA. Hittills har jag hört siffror uppåt 300. Återvändande krigare som bevisligen varit nere och slagits för IS. Vad det betyder vet vi. Byar har bränts, kvinnor och barn har våldtagits, män har bränts, torterats och mördats.
Alltså borde det vara enkelt. Dessa ”återvändande” krigare skulle stoppas vid gränsen och förpassas till krigstribunalen i Haag där de skulle ställas till svars för sina handlingar.
Men Mona Sahlin, denna ursäkt till politiker som påstår sig vara feminist och stå för humana värderingar, förespråkar istället att dessa mördare och våldtäktsmän ska välkomnas, få psykologhjälp samt förtur (!) till bostäder och jobb.
Vi pratar om män som dragit fram som vildar i byar, våldtagit kvinnor och barn, mördat och bränt och skövlat. Män som – om de begått samma brott i Sverige – skulle ha dömts till mellan fyra års fängelse och livstid.
Här får de tårta och lägenheter.
Dessvärre är tjänstemannaansvaret avskaffat. Annars hade det hela kunnat sluta med att Mona Sahlin själv hamnat i fängelse.
Att Sverige sedan länge varit ett varmt, välkomnande och till stora delar alltför naivt land är ingen nyhet. Men att vi plötsligt välkomnar mördare och våldtäktsmän och belönar dem är en nyhet som bara kan tillskrivas de bedrövligt bedövade politiker som sitter vid makten.
Och kostnaden för detta kommer att bli hög. På många sätt.
I ”feminismens” och ”jämlikhetens” Sverige tar vi emot muslimska kvinnor som flytt från osannolikt förtryck i sina hemländer för att sedan drabbas av samma förtryck, eller värre, i svenska förorter. De piskas och tvingas att gå i niqab eller burka. Tack och lov finns det nu kvinnliga, muslimska kolumnister som sätter klåda i huvudet på svenska chefredaktörer: Om redaktörerna inte ger de muslimska kvinnorna rätt att berätta vad som händer, är de själva rasister och icke pk. Om de ger de muslimska kvinnorna rätt att berätta om förtrycket i Svenska förorter, så är de rasister och icke pk.
Heja, muslimska, kvinnliga kolumnister! Och åter – var är alla som påstår sig vara feminister? Kom igen nu, stå upp för kvinnor som försöker frigöra sig från förtryck!
Regeringens beteende blir allt märkligare. Först skyfflar de, vecka efter vecka, in tiotusentals personer till ett land där det inte finns bostäder för dem som redan är här.
Det finns ingen plan. Det har aldrig funnits någon.
Löfven gapar och skriker i EU, slår näven i bordet och kräver solidaritet.
EU gäspar och säger tack, men nej tack.
Och så nyss – en plötslig vändning. Plötsligt står inrikesministern och statsministern och alla de andra som nyss kallade kritikerna för ”främlingsfientliga” och ”rasister”, och beordrar att gränserna ska stängas och att polisen ska kontrollera alla som kommer! Verkligheten har sparkat dem i ansiktet. Ty när risken finns att kungen ska upplåta 600 rum, att Löfven ska dela sitt palats med flyktingar och att Romson ska ha tio av dem boende hemma hos sig, är det plötsligt inte lika roligt längre.
Bra, tycker jag. Den som inte är villig att ha minst EN flykting boende hemma hos sig kan stämma ner solidaritetssnacket. Att skrika från läktaren är lätt men att vara med i matchen är värre.
Ytterligare 500 asylsökande per dygn väller in. Migrationsverket slår hjälplöst slår ut med armarna och säger att det inte ens finns plats i tälten längre, att människor – speciellt män – måste sova på gatan i novemberkylan.
Det finns ingen plan.
Löfven skryter med att Sverige är bäst i Europa.
Europa gäspar.
Och, förresten, hur gick det nu för de våldtagna, torterade kvinnorna i Darfur och de svältande, afrikanska barn som inte har 30 000 dollar att betala en flykt med? Hur går det nu när vi nu drar ner bidragen till dem för att hjälpa flyktingar här till förstahandskontrakt i storstadens mitt? Vi kanske ska passa oss för att spela duktiga medan folk svälter ihjäl?
För en stund sedan höll Löfven en presskonferens i tv. Förutom allt det där han måste säga om solidaritet och tankar till Frankrike, mumlade han något om att regeringen gör allt den kan för att vi i Sverige ska kunna känna oss trygga.
Allt det där låter väldigt ihåligt när hans vänstra hand Sahlin samtidigt ler och fikar med de våldtäktsmän och mördare Löfven nu påstår att vi måste bekämpa.
Vi ser en ryggradslös statsminister som inte törs stå upp för det rätta, utan som indirekt försvarar våld, våldtäkter, tortyr och mord. Och dessvärre ser vi en lika ryggradslös opposition som lika indirekt försvarar det som sker.
Vi ligger illa till.
För övrigt anser jag att Romson med sitt fullkomligt idiotiska twittrande i natt skickade in sin avskedsansökan.
Det värsta är att hon inte förstår det.
Inte Löfven heller.
”
Dag Öhrlund inte bara en klok människa utan även en mycket bra författare. Jag kan varmt rekommendera hans böcker som han skrivit tillsammans med Dan Buthler om Jacob Colt.
http://www.ohrlund.se/index.php/bocker